Bussresa till Kirov, Beck och dagdrömmar

Tisdag morgon, jag vaknade 08.30. Vi skulle äta frukost kl. 09.00 men jag lyckades såklart somna om igen. Tolken bankade på dörren 09.15 - Ja jag kommer! - Oj (harkel) I´m on my way! -sa jag högt så det hördes ut i korridoren, nyvaken som jag var. Frukosten bestod av 3 stekta ägg och lite bröd och te förstås. Smarrigt värre!!
 
När jag kom tillbaka till rummet ställde jag mig framför fönstret, jag drog bort gardinerna och ett gråmulet, regnigt, ruskigt och huskigt Kirov var vad jag såg. Massor av svarta korpar cirkulerade över de gamla husen precis som i de mest välregisserade skräckfilmerna. Jag fick 'pissrys' över hela ryggen, vad är det här för mysko ställe tänkte jag? Samtidigt som jag för ett kort ögonblick drömde mig bort till soliga och varma Thailand och den bokade resan i slutet av mars, (svärmor Lillian fyller jämnt).
 
Kirov ligger ca 40 mil nordost om Kazan. Vi anlände i måndagskväll efter bra precis 6 timmar i buss. Det var en bussresa jag sent kommer att glömma. Herregud vilka vägar alltså, 40 mil längs en kalvstig som får vägsträckan mellan Edsbyn- Enviken- Falun att framstå som rena rama E4:an i jämförelse. Det skakade i bussen konstant, att försöka sova var hopplöst.

När batteriet (som vanligt) tog slut i Mp3.n efter 30 min så fick man kika på utsikten och omgivningarna istället. Det var läckert att se den ryska landsbygden, öppna ytor och gigantiska fält. Ibland så stora att man såg ända bort till horisonten vare sig man tittade till höger eller vänster. Med jämna mellanrum dök det upp små små byar där fattigdomen var beklämmande att skåda. Folk bodde inte i hus, de bodde i ruckliga skjul. - Bor det verkligen folk här frågade jag tolken? - Ja, svara han samtidigt som han röck på axlarna. Sen var det inget mer med det!
 
Det var meningen att vi skulle träna lite lätt på tisdag eftermiddag, men det ihållande regnet satte stopp för det. Thony och Andery Stuk beslutade att det inte skulle bli någon träning, det var stora vattenpölar överallt. Det var ingen idé att ens försöka träna. Vi försökte skaka fram ett gym med cyklar så vi åtminstone kunde få röra på oss lite grann men det fanns inte. En simhall kunde de erbjuda men då var vi tvungna att lämna in ett medicinskt certifikat på att vi inte hade några sjukdomar. - Tänk vad krångligt allt ska vara! Vi fick vända tillbaka till hotellet. Innan den tänkta träningen blev jag filmad och intervjuad inne på mitt rum av den lokala sportkanalen här i Kirov. Ett tag kände jag mig som 'foppa', fattades bara att man var nyduschad, stod i ett omklädningsrum med handduken över nacken och drog handen genom skägget... Jag fick frågan - How does it feel to be a star? Jag blev ställd och fick ur mig nått liknande på (!) svenska: - Tjaa de är.... (kort tystnad och ett litet harkel) Vad svarar man på det då egentligen? Jag ändrade ställning i fåtöljen jag satt i och drog till med: - Well, it feels very very good! japp där satt den tänkte jag. :-)