Hoppa till sidans innehåll

Klassiska bandykepsar


Vårsolen tar nu ett allt starkare grepp om vårt avlånga land.
Bandysporten har tagit en välbehövlig paus. Vinterns pälsmössor och tomteluvor byts nu ut mot kepsen, denna ädla huvudbonad - av brittiskt ursprung - som liksom golfbrallorna och portföljen tillhör den svenska bandyhistorien.

Bandyns första riktiga stjärnspelare var Sune Almkvist (på bilden till höger) i Uppsala-Kamraterna. Sune vann 11 SM åren 1907-20 och efter den aktiva karriären var han ordförande i Svenska Bandyförbundet 1925-1950.

Sune var en klassisk representant för bandyns tidiga klädesmode. Han uppträdde alltid i en stor, ljus keps. Modell pannkaka. Men kepsen var inte bara en huvudbonad för Sune. Kepsen ingick också i taktiken. När spelet gick knackigt och ett nederlag hotade, vände Sune helt sonika kepsen bak-å-fram. Det innebar signalen till "Uppsalakvarten". Spelarna skruvade upp tempot och motståndarna fick nästan alltid ge sig.

Eleganta götaiter
En berömd keps i bandyns barndom satt också på Gunnar Galins huvud. Galin efterträdde Almkvist som förbundsordförande (1950-61) och blev svensk mästare med IK Göta, Stockholm fyra gånger (1925, 27, 28, 29). Han var en mästerlig tekniker och gick under smeknamnet "bandykeruben". Det klassiska Götalaget var inte bara eleganter på isen. De uppträdde också elegant klädda, ofta i vit skjorta och slips under matchtröjan. Och naturligtvis satt kepsen prydligt på huvudet.

När Västerås SK 1924 vann SM bar samtliga spelare i laget keps. Men här handlade det inte om någon enhetlig huvudbonad. Alla spelarna körde med eget "stuk".

Vadderade brukskepsar
Efter Uppsala-, Stockholms- och Västeråsepoken inleddes den sk brukseran av värmländska Slottsbron, som vann SM första gången 1934. Kepsen blev nu en allt vanligare huvudbonad bland våra bandyspelare. Slottsbrospelarna uppträdde i stora gråa kepsar, rejält vadderade för att stå emot både kyla och eventuella bollträffar. Huvudskydd var ännu inte uppfunna. Carl Funkes stora grå keps, som han bar i samband med SM-finalen 1941 mot Sandvikens AIK (2-1) är nog den största keps som förekommit i en SM-final, Möjligen kan Gösta "Snoddas" Nordgens "kepa" anno 1951 och 1956 konkurrera. "Snoddas" vann då SM med Bollnäs, båda gångerna 3-2 i finalen mot Örebro.


Kepsbeprydda finalspelare. Gösta "Snoddas" Nordgren i Bollnäs och Sven-Åke Erixon i Örebro byter gåvor före SM-finalen 1956.

Spel i hatt och skolmössa
I bandyns barndom var huvudbeklädnaden ytterst varierad. Några spelade i hatt (!), andra i officersmössa, vegamössa eller i skidlöparluva. Några uppträdde barhuvade, och då oftast elegant vattkammade. Uppsalakamraternas legendariske målvakt Sven "Sleven" Säfvenberg spelade alltid i sin skolmössa.

Kepsen var oerhört väl anpassad för bandy. Framför allt målvakterna gillade den här huvudbonaden, som tack vare skärmen fungerade som ett perfekt solskydd. För utespelarna var kepsen ett minst lika förnämligt skydd mot yrsnö. De modernare modellerna med öronskydd var bra vid spel i kyla.

Men det fanns också spelare som föredrog att uppträda i "egna huvudbonader". Pontus Widén i Västerås spelade alltid i en hemstickad vit tygmössa, som påminde om en rysk cykelhjälm. Medan storskytten Einar Ask, Sandviken och IFK Uppsala, helst uppträdde i en gammaldags luva som gick att dra ner över öronen.

Visst förekom det också toppluvor, men de slog igenom först på allvar på 50-talet. I Västanfors finallag 1954 uppträdde alla utespelarna i röda toppluvor, medan målvakten Hasse Lundqvist spelade i vit keps.

Bosse Nilsson spexade med kepsen
Kepsen var inte bara praktisk. Den var också en festbeklädnad. Finalspel på klassiska Stadion var en festföreställning. Därför uppträdde Brobergs spelare i enhetliga vita kepsar i finalerna 1947 och 1948, både gångerna mot Västerås.

Örebro spelade SM-finalen 1957 mot Hammarby (2-1) med samtliga spelare iförda svarta kepsar, Olle Sääw tvingades här göra avkall på sin klassiska ryska cykelhjälm. Och i tidernas publikfinal 1959 spelade Skutskär iklädda eleganta vita kepsar. Bosse Nilsson i målet trivdes alltid att spela iförd keps. I den här finalen spexade han mer än lovligt, Skutskär vann med 2-1. Ett av hans bästa trix, dock inte den här gången, var att fånga bollen i kepsen och sen "psyka" skytten med "alla lösa går om".

Nicke debuterade i keps
När Nicke Bergström 1957 kom ut med boken "Bandy i bollen" var han på omslaget avritad med toppluva av den kände sporttecknaren Hermansson. Men när Nicke 1938 debuterade i allsvenskan för sitt kära Nässjö uppträdde han elegant med en rutig keps på svaj. Keps var också Nickes käraste huvudbonad när han spelade i landslaget.

På 50-talet övergick kepsen alltmer i toppluva och på 60­-talet började de flesta utespelare att använda huvudskydd. Men många målvakter envisades fortfarande med att bära keps. Den siste kepsklassikern är Bosse Rönn i Brobergsmålet. I SM-finalerna 1964 och 1965 spelade Bosse i sin gråa väl insvettade keps. I 1964 års finalvinnande Broberg var Bosse ensam om att bära keps.

I 1965 års Stadion-final mellan Örebro och Broberg (5-2) uppträdde ÖSK:s snabbskrinnare Bosse Andersson barhuvad. Därmed är han tidernas siste (?) finalspelare utan huvudbonad.

1966 blev det hjälmtvång för samliga spelare. Därmed gick kepsepoken för evigt i graven.

/Claes-G Bengtsson
Publicerad 2009-04-20

Uppdaterad: 07 JUN 2016 17:32
Partnersnurra 20151008

Bandy på Twitter

                    

Postadress:
Svenska Bandyförbundet
Box 11016
100 61 Stockholm

Besöksadress:
Idrottens Hus, Skansbrogatan 7
118 60 Stockholm

Kontakt:
Tel: 08-6996000
Fax: 08-6996340
E-post: This is a mailto link

Se all info