#nouse{ color:red; } 12. Bosse Nilsson - Hall of Fame
Hoppa till sidans innehåll

12. Bosse Nilsson


12_Bosse_NilssonINVALD i SBHoF: 2013

FÖDD: 19 maj 1925 i Skutskär.

DÖD: 9 januari 2002  (76 år).

POSITION: Målvakt.

KLUBB: Skutskärs IF, Sandvikens AIK, Hammarby IF.

MODERKLUBB: Skutskärs IF.

LANDSKAMPER: 8.

SM-GULD: 2 (Med Skutskär 1944, 1959). Finalförluster: 2 (Med Skutskär 1942, 1964).

STOR GRABB nr 38.

ÖVRIGA MERITER: Fick vid SM-finalen 1944 Clarence von Rosens hederspris som bäste man i finalen där han höll nollan, 2-0 mot Västerås SK.

ÖVRIGT: Blev elitdomare efter den aktiva karriären. Dömde två SM-finaler, 1968 och 1972, tillsammans med Axel "Hixa" Pettersson, Sandviken. Dömde två VM, 1969 och 1973, tillsammans med Åke Bennermo, Järfälla. Belönades 1972 med förbundets förtjänstmärke för domare.

KURIOSA: Elitdomare även i fotboll där han vid två tillfällen utsågs till Årets bästa domare. Dömde internationellt bland annat en VM-kvalmatch mellan Schweiz och Portugal.

 

"Filuren i buren" är Alla tiders SM-finalist

 

Finns väl ingen bandyspelare det går så många goda historier om som Bosse Nilsson.

"Filuren i buren" som någon påhittig rubrikmakare döpte honom till.

Bandymålvakten som var med om att vinna två SM-finaler – med 15 års mellanrum.

 

Ännu längre är hela hans SM-finalkarriär. "Alla tiders finalist" är han eftersom ingen haft en längre finalkarriär än Bosse med sina 30 år och elva dagar från den första till den sista.

o 8 mars 1942 stod han i mål i sin första SM-final som målvakt (Västerås SK–Skutskärs IF 2–1 på Stockholms Stadion).

o 19 mars 1972 gjorde han sin sista SM-final som domare (Katrineholms SK–Ljusdals BK 2–0 på Söderstadion i Stockholm).

Bosse Nilsson vaktade buren åt Skutskärs IF i fyra SM-finaler (eller fem – eftersom man 1964 fick möta Broberg två gånger), men låt oss ta det från början.

 

Upptränad mot en vedboddörr

Denne målvaktslegendar växte upp bland arbetarbostäderna i Svarthamn i Skutskär och var bara tio år när han fångade sina första rödlackade nystan.

Det var storebror Börje, som var fyra år äldre och på väg att bli en duktig utespelare, som tränade genom att skjuta bollar mot en dörr på en vedbod och där lät han lillebror Bo agera målvakt.

Bosse tog sitt uppdrag på största allvar och det dröjde inte länge förrän han fick vakta målet i Skutskärs IF:s juniorlag.

15 år gammal fick Bosse Nilsson hoppa in i A-laget, som då spelade i den högsta serie som på den tiden var indelad i fyra grupper. Året därpå, 1941–42, vann ett obesegrat Skutskär Div 1 Grupp C, en poäng före IK Huge, slog i semifinalen ut Sandvikens AIK via först 2–2 och därefter 5–3 efter förlängning och därmed var Skutskärs IF klart för klubbens andra SM-final på Stockholms Stadion. Den första hade man förlorat 1937 mot Karlstad-Göta, 2–3, och från det laget fanns fem man kvar: Emritz "Bissen" Lindberg, Ture Sjöberg, Edvard "Kolarn" Andersson, Arne Magnusson och Henry Muhrén. Nu var man i en ny final med en pojkspoling i mål; blott 16-årige Bo.

I finalen mot Västerås SK räknades Skutskär ändå som favorit. Men stryk blev det, 1–2, sedan anfallsstjärnan Henry Muhrén (Magnus farfar) skadat högra handen så att den var praktiskt taget obrukbar men ändå lyckades göra ett mål. En VSK-yngling gjorde motståndarnas två mål: den då 21-årige Pontus Widén.

 

Två år senare var det åter dags för SM-final, även denna gång mot Västerås SK. Bosse Nilsson höll nu nollan inför bandyns nya världsrekordpublik (20 770), och Skutskär blev svenska mästare för första gången. Mellan de två SM-finalerna, vintern 1943, debuterade Bosse Nilsson i landslaget mot Finland i Helsingfors i en match där han inte heller släppte in något mål; 0–0 slutade den.

Sin sista landskamp spelade Bosse i Västerås 1 mars 1959, då han stod första halvlek i 2–8-matchen mot Sovjet och släppte in  hela sex mål, innan han ersattes av Sigge Parling, Sirius.

 

Övervann lungtuberkulosen

I slutet av 40-talet trodde Bosse Nilsson själv och många andra att karriären var över.

Han hade fått lungtuberkulos och läkarna på sanatoriet i Strömsbro förklarade att han skulle riskera sitt liv om han fortsatte med bandyn.

I stället för att då ta det lugnt sökte han då upp en annan läkare som gav ett mer positivt besked och snart var Bosse därför tillbaka i bandymålet. Denna gång i Söderfors GoIF som höll till längre ner i seriesystemet; i div II Uppland.

 

Till Allsvenskan återvände Bosse Nilsson 1951, då som målvakt i Sandvikens AIK. Efter arbetet på sulfatfabriken i Skutskär hade han nu hamnat  i vaktstyrkan vid järnverket i Sandviken och även det gav upphov till några historier.

En gång släppte han ett tämligen enkelt skott förbi sig i SAIK-målet, och eftersom Bosse var känd som mycket nitisk i sitt vaktarbete, skrek någon på läktarn: "Hörru, Bosse! Hade den där verkligen passersedel?"

På jobbet blev han kvar ända till 1985, men som målvakt var han tillbaka i Skutskär redan efter fem år.

Bosse Nilsson var fenomenal när det gällde att mota bollar men det var ändå genom sitt skämtsamma humör, sina muntra upptåg och sina ibland ärligt talat rätt osportsliga fasoner som han blev älskad och hatad i hela bandy-Sverige.

 

Vid en match mellan Sandviken och Bollnäs på Norra ip i Sandviken kom Giffarnas Martin "Lillen" Johansson fri med Bosse. Det var i slutminuterna och Martin sköt. Bosse tog skottet utan svårighet, rullade ut bollen igen till den häpne skytten med orden: "Här får du en chans till, Martin!". Varpå "Lillen" sköt högt över.

Enligt vissa versioner stod det då oavgjort i matchen. Enligt andra (tränaren Sven Karlsson i SAIK:s 75-årsbok) ledde SAIK med 2–1. Men så är det ju med goda historier om färgstarka figurer. Dom lever ofta sitt eget liv och hur sanna dom egentligen är bör man nog inte kolla.

 

Uppvisningsmatch mot hotellspegel

Som denna som ska ha utspelat sig inför en landskamp mot Finland. Den väldige Bosse ställde sig framför en stor spegel med guldram i foajén på spelarhotellet och lät skyttekungen Nicke Bergström skjuta skott på skott mot honom med sin klubba.

– Spegeln var värd flera tusen, men jag tog varenda boll, berättade Bosse efteråt med belåten min. Om vi nu ska tro historien...

En annan historia är från tiden i SAIK i mitten av 50-talet. Hörna för motståndarlaget, hårt skott och bollen träffar backen Bengt Wallerius hjälm. Bollen i mål, Wallerius ramlar bakåt och möts sedan av en gliring från Bosse: "När du ändå ramlar, Bengt, kan du väl åtminstone ramla framåt...".

Under sin långa karriär släppte herr Nilsson ändå in en och annan boll. Om den försvann i snön längst in målburen hände det att han omärkligt kunde fiska upp en ny ur fickan – eller knäskydden – och kastade ut den med obekymrad min.

 

Viftade bort ett mål i SM-finalen

Hans stora stund i livet, både som bandymålvakt och filur i bur, inträffade en solig söndag i februari 1959 då Skutskär mötte Västerås i SM-finalen inför 27 420 betalande åskådare, 28 848.

Skutskär ledde med 2–0 en bit in i andra halvlek då Västerås fick ett frislag som Sven-Erik Broberg dundrade i mål. Bosse hann inte ens se bollen men väl vifta med armarna och vråla "Offside". Så här beskrev signaturen "Allison" händelsen i Dagens Nyheter dagen efter:
"När Västerås för första gången (i 58: minuten) lyckade slå in bollen bakom målvaktsgiganten Bosse Nilsson vrålade denne ett enda ord: "Offside". Och si, den valsen gick domaren på. Det hjälpte inte att måldomaren flaggat för mål."

När den aktiva karriären var över i mitten av 1960-talet blev Bosse Nilsson domare på riktigt. I bandy, ishockey och fotboll. Han hade ju redan visat stor pondus och kände till vartenda bustrick.

Bäst lyckades han i fotboll där han fick flera internationella uppdrag och bland annat dömde en VM-kvalmatch Schweiz-Portugal.

Klassisk är historien om Bosse Domare och Östers stjärnspelare Tommy Svensson, son till Östers lagledare Stig Svensson. Tommy ansåg att Öster hade blivit snuvad på en straffspark i matchens första halvlek och på väg ut till andra halvlek kommer han fram till Bosse och säger:

– Farsan tyckte också att vi skulle ha haft straff.

– Jaså, svarade Bosse. Och vad tyckte morsan då?

 

När Bosse pensionerats som vaktchef på Sandvik flyttade han och hustru Gullan tillbaka till Skutskär, där denne store idrottsman och färgstarke underhållare slutade sina dagar i januari 2002, 76 år gammal.

Uppdaterad: 01 SEP 2017 13:49 Skribent: Lasse Sandlin